Hej hej, Lyssnar på musik och försöker få lite småplock gjort. Jag blir snart galen på min JÄVLA rygg! Ska det va så illa att jag inte ens klarar av att skruva i en skruvjävel innan det känns som att ryggen ska brytas i tu?! Nacken låser sig så fort jag råkar vrida huvudet lite för mycket åt något håll, benet klarar inte ens av att stå på en stol utan att det ska vika sig bakåt och armarna kan inte lyftas högre än axelhöjd innan axlarna hoppar ur led:( Det tar verkligen på psyket att inte klara av sånt man alltid har klarat av förr. När ska man acceptera att man har en kronisk skada? Ja! Jag vet att jag ska vara glad över att jag kan gå! Men det är jobbigt ändå :( Jag vill också kunna spela fotboll med mina barn, jag vill också kunna jogga en sväng i skogen, eller varför inte kunna gå en rask promenad på en fin skogsväg. Det är bara att glömma. Sånt som andra tar för givet är en ren plåga för mig. Att bara gå några steg på en asfalterad väg skär som knivar i skruvarna som sitter i hela underbenet varje steg jag tar, att gå i en trapp är full fokus för att inte ramla i min värld :( Att träna i varmvattenbassängen på Smärtmottagningen är den träningen som fungerar för mig. Då menar jag inte att det är en avancerad form av träning om man inte anser att lyfta ben och armar fram och tillbaka utan tyngder är hård träning förstås. Jag som alltid har ridit och tränat på gym innan olyckan får nöja mig med gammelmormorsgymnastik. Nu har jag gnällt färdigt för i dag. Önskar dig en fin dag. För nu ska jag ta mig lite kaffe och vila ryggen ute i soffan på altanen <3 Kram kram <3