Sätter mig i bilen och ska precis åka hem från mina föräldrar. Hela höger axel domnar bort, det sticker som tusen nålar i hela handen och ut i fingrarna, det trycker i bröstet och känslan av att nacken sväller mot luftrören gör så att jag knappt kan andas. Trycket gör stopp i luftrören så att jag börjar andas kort och snabbt, slår med handen upp och ner för att få bort den stickande känslan. Axeln låser sig i ett upphöjt läge och värken sprider sig upp i nacken och genom skallen. Det gör så ont så att man blir tokig. Dom jobbiga och korta andetagen gör så att det blir syrebrist och jag håller på att tuppa av. Händerna blir som isbitar och hela världen går i slow motion. Jag vill bara ut ur bilen! Jag börjar må illa och det glansar sig i truten. Men klockan är mycket och barnen måste hem och krypa ner i säng då klockan ringer tidigt i morgon bitti. Jag lutar mig bakåt och försöker andas lugnt och djupt, försöker att inte få panik samtidigt som det känns som att huvudet och nacken ska sprängas i bitar. Tinningarna pulserar och känslan av att kindbenen sväller upp gör så att jag ser suddigt. Fryser som en räv och vill bara hem och bädda ner mig. Stickandet i fingrarna gör mig galen och medan jag försöker att massera fram blodcirkulationen så ilar det i hela bröstet! Jag vet inte vart jag ska ta vägen men försöker med att trycka fötterna mot golvet och pressar ryggen mot sätet i hopp om att ungarna inte ska se något och bli oroliga. Kallsvettas och det går kalla kårar längs hela ryggraden. Jag hatar det här! Det är inget nytt, det kommer ganska så ofta, känslan av att jag ska ha drabbas av en hjärtinfarkt. Bara tanken ökar paniken! Men det här är mitt liv med en kronisk whiplash skada! En skada som jag inte ens önskar min värsta fiende. Obehaget går över i panikångest och innan jag har kommit hem och kan ta muskelavslappnande så är det så illa att jag knappt kan stå på benen av svaghet, värk och yrsel. Jag vill inte ha den här skiten längre! Jag vill kunna leva ett normalt liv utan benskenor och metallskruvar inopererat, utan Konstant huvudvärk och nackskada. Dumma bilolycka! Men jag kämpar på och hoppas verkligen att jag kan få hjälp på smärtmottagningen som ska påbörja behandling av mig snart. Väl hemma, tar paraflex och lägger mig på soffan, försöker sträcka upp armarna över huvudet för att öka blod genomströmningen, andas 10 djupa andetag djupt nere ifrån magen. Muskelavslappnande medicinen börjar hjälpa och jag kan börja slappna av. Hela kroppen skakar som ett asplöv och jag är helt slut i varenda muskel. Det är dags att sova nu för i morgon är det jobbdags. Men jag önskar dig en fin fortsatt kväll. Kramar från mig <3