God kväll, Har myst ner mig i en filt ute på altanen. Medan regnet öser ner och smattrar på taket så känner jag mig allmänt ur balans. Jag som brukar vara så glad! Vart tog den känslan vägen? Känner mig ensam och orolig. För vad? Precis som en liten bebis så vill jag bara krypa upp i knät och bara få vara jag. Bli omhändertagen och bortskämd. Bortskämd med något som inte är ett ting, utan en sån enkel sak som att bli ompysslad med kärlek och värme. Jag vill kunna säga hur jag känner och vad jag vill, jag vill kunna få vara arg och ledsen. Men det går inte! Det känns som att det har fastnat där inne i kroppen, det sparkar, slår och gör allt för att komma ut. Men undermedvetet så trycker jag tillbaka känslan. Rädslan att det ska bli fel är stark och varför ska jag ens försöka när jag inte ens kan sätta ord på det till mig själv?! Jag försöker att intala mig själv att det är ok att känna såhär ibland. Man är inte alltid på topp. Men jag vill ju så gärna, mer än vad jag mäktar med just nu. Att försöka vara tuff för länge tar på krafterna. Och även den som tror sig vara starkare än starkast rasar också ibland. När man tappar kontrollfästet och allt bara passerar förbi, maktlösheten tränger sig på så är det svårt att stå med båda fötterna på jorden. Men som man brukar säga: efter regn kommer solsken <3 Ha en fortsatt fin kväll. Kramar från mig <3