Passar man in om man alltid säger hur lycklig man är hela tiden även fast man inte är det? Kan man alltid älska sitt liv och vara nöjd med allting? Ljuger man inte för sig själv då? Eller ska man ljuga för andra och klistra på en ytlig och osann fasad? Får man inte vara sig själv utan att bli nedtrampad hela tiden? Om man inte mår bra en dag och någon frågar hur det är, ska man smila upp och säga: ååå vad jag älskar mitt liv, jag är sååå lycklig? Eller ska man säga som det är? Men gör man det så får man ångra det i flera veckor efteråt! Att man aldrig lär sig att hålla truten. Man passar helt enkelt inte alltid in i andras förväntningar! Man duger inte alltid som man är. Men kan man lära sig att acceptera det och leva med det? Nej, jag tror inte det. Hur väljer man då? Väljer man bort det som inte känns bra även fast det är svårt? Kan man välja allt här i livet? Eller ska man bara smila upp och åter säga: allt är bara frid och fröjd?! Tankarna gnager fram och tillbaka! Men ska man behöva må dåligt själv för att behaga andra? Om nu andra vet så mycket bättre om en annan så borde man satsa på att bli spåtant! Det som andra tar för givet utan egentligen ens vara intresserad av om det är sant eller inte, dom personerna borde bli professorer inom spåkonst. Undrar ibland hur man kan få en fråga om ett litet ynka stöd till att bli gnäll och tycka synd om sig själv! Ibland så börjar man fundera på hur egoister kan ändra en sak till något annat för att få behaga sig själva?! Kramar från mig <3