Jag står och stirrar på min kropp i spegeln! I dag är det ingen bra dag! Jag gillar inte det jag ser, jag mår dåligt av alla zebraränder, huden som är lös och sladdrig, låren och höfterna är breda som ladugårdsväggar, armarna dallrar! jag klankar ner på mig själv och känner mig en aningens bättre. VARFÖR är det såhär för? Varför kan man aldrig vara nöjd med hur man ser ut? Jag försöker att tänka på hur det var, då det var 55 kilo extra fett som satt där som ett traktordäck! Det hjälper inte. För hur mycket jag än stirrar och försöker tänka positiva tankar så vänder hjärnan det som den vill. Hur kan man klanka ner på sig själv när man har lyckats med att gå ner över 50 kilo och dessutom lyckats med att hålla vikten i snart 9 år?! Finns det någon som känner igen sig? Tips på hur man bygger självförtroende TACK! Ps: du som inte fattar eller stör dig på något sätt, prova på att känna hur det känns för kropp och knopp att väga över 100 pannor ett halvt liv, gå ner en massa, håll dig där, genomgå kränkningar från människor vart du än befinner dig och kravla dig igenom smärtsamma hudoperationer! Sen kan du yttra dig då du förstår! Annars knip trut! Jag är inte intresserad av några påhopp. Önskar dig en fin dag! Kramar från mig <3