Hej fina du! Den här dagen har gått framåt i sakta takt! Känslorna är många och en stor klump i magen som inte försvinner gnager för fullt. En stark oro av både rädsla och oro sitter fast. Samtidigt som att jag inte riktigt har fattat vad som har hänt så är jag fullt medveten. Min fina farfar som alltid har funnits nära, som jag har sett upp till och som alltid har funnits där, har fått en stroke. Jag vet inte hur illa det är just nu, jag vet inte hur han mår? Jag får bara vänta och se! Väntan och ovissheten är värst. Jag ska in till Nyköping i morgon för ett möte på habiliteringen. vågar jag åka och besöka honom efter mötet? Han kommer inte att vara som vanligt, kommer han att känna igen mig? Jag vill ju se hur han mår, men klarar jag det?! Vad ska jag säga? Hur ser han ut? Osäkerheten tar över och jag börjar vela! Men jag kommer nog att ångra mig om jag inte åker dit. Tänk vad livet är skört! I söndags så satt han här, hemma hos oss i vårt vardagsrum. Thomas fyllde år! Vi fikade, skrattade och pratade. Allt var så bra och han var så pigg. Nu ligger han i en säng på ett sjukhus och det är allt utom bra! Nu ska jag försöka tänka lite på något annat. Kanske blänga lite på en tråkig fyrkant med bild! Jag tror det kallas TV! Min fina granne var här några timmar förut på kvälls kvisten och drack kaffe med mig. Vi pratade om allt och inget. Det hjälper. Tur att man har vänner som finns där när livet är tufft. Dom är guld värda <3

Kram från mig till dig <3