Medan mamman lagade middag så passade resten av familjen på att säga ett sista farväl för att sedan begrava våran enormt saknade kanin. Mamman klarade inte riktigt av det och passade på att laga mat som tog extra lång tid. Efter endast några minuter kom Isabell inspringande och stora tårar rullade ner för hennes små kinder. Jag kramar länge om min älskade unge och försökte själv att inte börja gråta med att säga att Lakrits är i himlen nu, hos mammas lillebror. Rickard tar hand om Lakrits nu och dom har det säkert jätte bra. Hur förklarar man för ett barn som är så himla ledsen? Det har vart fruktansvärt tungt med kaninens död, men det värsta av allt är att se hur ledsna barnen är. Elise frågar varför han lämnade oss? Tyckte han inte om oss? Sen står hon i dörren och vinkar samtidigt som hon säger: hejdå Lakrits jag kommer att sakna dig. Älskade ungar<3 Det första Elise sa i dag när vi klev in genom dörren efter dagis var: vart är Lakrits någonstans? Är han under soffan? Jag vill krama honom. Hon hade nog inte riktigt förstått vad som hade hänt. Efter en mycket tung dag så säger jag godnatt och hoppas på att få sova lite bättre i natt. Kramar från mig <3