så rofyllt! Stannade bilen på parkeringen till krematoriet i Katrineholm. Med en blandad känsla av obehag, osäkerhet och nyfikenhet så gick vi sakta mot ingången. Det stod en likbil precis utanför ingången, bakluckan var öppen och det låg en kista där inne. En kille höll på att lasta ur den för att ställa in den i kylrummet. Jag kände hur obehaget av att det faktiskt låg en död människa i kistan kom krypande och jag kände att jag började tappa färg i ansiktet och bli lite vimmelkantig. Vi möttes upp av en man som skulle visa oss runt. Vi gick in och precis innanför dörren så låg kistorna på rad, kistor från ett annat krematorium som hade gått sönder. Det var fullt av dom och även i dom så låg det döda människor. Dekorationsblommorna låg snyggt och prydligt kvar uppe på locket. Jag fick kalla kårar som vandrade längs ryggraden och jag kände mig nästan illamående. Det här med döden är så svårt att förstå sig på och det blir så himla verkligt när man befinner sig mitt i det. Människorna som ligger i sina kistor lever inte längre och deras kroppar bara väntar på att bli kremerade och nerlagda i en urna. Att vara närvarande bland döden är en känsla som inte går att beskriva. Vi gick vidare in i ett besöks/minnesrum, det var ljus tända och lite kyligt. Det vilade ett sorts lugn över rummet och tankarna började snurra i skallen. Han berättade att vi skulle fått titta in i kylrummet men det var någon som hade börjat förruttna så vi var glada att vi slapp kika in. Vi gick vidare in i ett underbart vackert rum, det vad där inne begravningarna hölls. Stort öppet och ljust med stora palmer planterade på varsin sida om altaret. Inte alls som i en vanlig kyrka. Där inne hade man både borgliga och kyrkliga begravningar. Någon sa att ugnen var tillräckligt varm nu, så han frågade oss ännu en gång om vi vågade titta?! Lite tveksamt och oroligt så sa vi ja och han öppnade dörren. En obehaglig lukt av sött och unket spred sig i luften, dom hade öppnat dörren till kylrummet! Vi ställde oss mot väggen och tröck, spännande och obehagligt. Kistan lades på en räls och ugnen öppnades. Vi stod och såg på hur kistan åkte in i ugnen och innan luckan hade hunnit stängas så fattade den eld. Vi stod länge kvar och lyssnade på hur det susade och brann för fullt inne i ugnen. Jag beundrar dessa människor högt med tanke på vilket jobb dom gör. Jag själv skulle aldrig ha klarat av det och det är tur att det finns dom som gör det. Så det är med tunga steg och en lite sorgsen känsla i kroppen som jag lämnar krematoriet för att åka hem. Jag har en timmes bilväg hem så jag kan ju säga att tankarna har farit runt en hel del. Jag är glad att jag har gjort detta studiebesök och har lärt mig otroligt mycket av både Fonus och krematoriet. Önskar dig en underbar kväll! Kram från mig <3