God kväll, god kväll Jag har fått några förfrågningar om hur jag och min sambo träffades, så jag tänkte att jag skulle berätta det för dig. Det var i börjag av 2006 som jag och min familj råkade ut för en allvarlig trafikolycka. Jag körde bilen, barnens farmor satt bredvid mig, Johan, Isabell och deras pappa satt i baksätet. Jag hamnade i rullstol och var rejält skadad men tackar gudarna för att mina älskade barn var oskadda. Strax efter bilolyckan så separerade jag från mina stora barns pappa, vilket egentligen var ett beslut som jag känslomässigt hade tagit långt innan olyckan. För att göra en lång historia kort så hade våra 7 år tilsammans varit kaos redan från första början. Iaf, efter bilolyckan så fick jag komma till en akutpsykolog som hjälpte mig att hitta en styrka som verkligen behövdes för att gå vidare med mitt liv på egen hand, men självklart med mina underbara barn. Jag flyttade hem till mina föräldrar och bodde då med barnen i drängkammaren på gården. Den var vinterbonad och i ordninggjord då min bror hade bott där några år innan han flyttade hemifrån. Det var lite bökigt att fixa med rullstol och Isabell som endast var ett år. Inget vatten eller toalett fanns tillgängligt så det var bara att ta sig upp till föräldrarnas hus för att fixa välling och byta blöjor. Men det gick och för varje dag som gick så blev jag starkare och starkare. Jag och en kompis hade bestämt att vi skulle hitta på något kul när jag hade kommit ur rullstolen. Bara hon och jag! Den dagen kom och jag lånade mina föräldrars bil. Nervör så in i skogen och med en rädsla som bara gudarna kan veta, över att sitta bakom ratten igen. Men jag SKULLE!Det hade vi bestämt. Mot Trosa bar det av! Inte speciellt långt bort men på annan ort iaf. Bort från Gnesta och alla minnen för en stund. Vi parkerade vid Sportbaren och gick in för att ta något att dricka. Vi slog oss ner vid ett bord och bara njöt av livet. Pratade och pratade och pratade lite till. Helt plötsligt var klockan så mycket att det vart stägningsdax. Vi hörde hur några pratade om Tullen så vi hakade på dit. Vi ville ju inte åka hem än! Medans kompisen dansade för fullt så stod jag där längs kanten med mitt vatten och mina kryckor! Då kom han fram! Han frågade om jag ville ha något att dricka? Han såg lite frågande ut när jag artigt svarade: ja tack gärna, en kaffe skulle sitta fint. Sen vet jag inte vart tiden tog vägen men helt plötsligt så var det folktomt och alla lamporna tändes. Hela vägen hem så kände jag mig så lugn och glad. Veckan senare så tog vi en lunch i Trosa. Pratade varje dag i telefonen, smsade och träffades och lunchade. Sommaren kom och jag fick min alldeles egna lägenhet som jag och barnen flyttade in i. Jag började jobba på halvtid och tiden stack iväg men en massa innehåll av olika slag. Ett år senare så sålde han sin bostadsrätt i Trosa och flyttade in hos mig. August 2008 så köpte vi hus och i november samma år så kom våran lilla Elise. Och nu är vi här! 6 1/2 år senare. Så på den vägen är det. Men jag kan ju knappast säga att resan efter sklijsmässan har vart smärtfri! Snarare katastrofartad med mycket svett och tårar! Jag är fruktansvärt glad över att jag har haft Thomas vid min sida i alla väder! Ibland så undrar jag hur han har orkat! Men jag kan ju säga att vi har gått igenom en hel del motgångar i våran tid tillsammans, men som dom säger så kan man bara bli grymt mycket starkare av det man orkar härda igenom tillsammans. Och jag kan nog inget annat än att hålla med. Kramar från mig <3