Tur att det är relativt mjukt i jorden för nu har vi begravt våran lilla Ludde. Kändes som att det var bäst att göra det medan barnen sover. Det vart för jobbigt för dom när Lakris gick bort. Dom får lägga blommor på deras gravar när våren kommer och vårblommora blommar. Dom fick en varsin plats bredvid varandra. Det är alltid skönt att få begrava dom själv, det känns lixom så verkligt när man ser allting. Det blir ett fint avslut som blir en bekräftelse på att han verkligen inte kommer tillbaka. Han var så liten och oskyldig. Man väntar fortfarande på att han ska sticka fram sitt lilla huvud varje gång man öppnar buren. Han var alltid först upp på hustaket för att hälsa och visa sin tillgivenhet när man kom. Det är så tomt nu. Laban sitter bara i Luddes blomkruka så fort han är utanför buren, han äter inte så vi måste mata honom med special foder och nu har han tappat en framtand i underkäken. Jag googlade lite om det och det stod att dom kan göra så av trauma. Måste ringa veterinären i morgon och fråga hur vi ska göra. Jag tror han sörjer rejält. Jag vet själv hur det är att mista en bror <3 Försöker att gosa med honom så mycket jag bara kan och han blir så lugn av att få gosa in sig i mitt hår. Min stackars lilla kanin <3 Hoppas verkligen i te att han också dör nu. För jag har läst att det är ganska vanligt att om en kaninkompis dör så kan den andra kaninen sörja ihjäl sig. Att det ska vara så jobbigt när djur går bort! Hur sjutton klarar man av att tex ens hund som man kanske har haft i 15 år går bort? Jag vill inte ens tänka tanken. Men nu är det dags att försöka sova lite för det är en ny dag i morgon och för varje dag som går så känns det mindre och mindre sorgligt. Det är som man brukar säga att tiden läker alla sår <3 dom kan aldrig försvinna helt men man lär sig att acceptera och att leva med ärren. Nattkramar från mig till dig <3